NewsHistoryTravelsLinks
Nov 2010March 2011Nov 2011March 2012Oct 2012Feb 2013June 2013Sep 2013Nov 2013Feb 2014Oct 2014Feb 2015Apr 2016Sep 2016Feb 2017Aug 2017Sep 2017March 2018July 2018Sep 2018March 2019Oct 2019Nov 2021

Cheers!

”Det är precis som Cheers” , viskade Håkan till mig när vi gjorde entré på The Bells på fredagkvällen. ”Skål” hette 80-talsserien på svenska och den handlade om livet på en pub, visserligen i USA, men andemeningen var den som beskrevs i introt: …sometimes you want to go - where everybody knows your name, and they´re always glad you came…”. Vi möttes alltså av ett regelrätt jubel, som väl inte bara innehöll glädjen att återse oss, utan också var en bekräftelse på att allt var på väg att bli som vanligt igen.

De restriktioner för resa till GB, som ännu finns kvar, innebär beställning och betalning i förväg av covid-test, som ska tas på dag två efter ankomst. Dessutom förstås bevis på vaccination. Papper på detta skulle visas upp vid SAS bag-drop disk, vilket innebar köer som försenade avgången med bortåt en och en halv timme. Lika bra det kanske, för kassören upptäckte på Arlanda att kavajen blivit kvar i bilen på Måby. Inte så farligt kanske, om inte passet legat i den. Taxi blev det, men återkomst med mycket god marginal. Munskydd på flygplatsen och på planet, annars behövde vi inte krångla med dem under besöket.

Däremot krånglade proceduren för registrering och egen­provtagning, så att större delen av fredag förmiddag gick åt till eländet. Desto större tillfredställelse när vi fick ett svarsmail med grönt ljus, så vi kunde kramas som vanligt.

På The Bells utlovade Brendon en söndagstur på Themsen med nya båten. Han skulle till Twickenham på lördagen och se landskampen i rugby mellan England och Australien och på puben fanns också ett familjesällskap med fans från Burnley som också skulle dit. Mycket trevliga människor som vi pratade en hel del med och till och med sjöng lite tillsammans med. Hans stora gästfrihet och tilltagande form under kvällen (han tog nog sista ölen fyra gånger) gjorde att de också bjöds in till båttur.

Gott om plats fanns ändå på hans nya ögonsten och vi avslutade med att bjuda värdparet på Sunday lunch på Bells. Håkan, eller Hawk som han numera kallas på puben sedan Emma bakom disken döpt om honom, fick också beröm för gott sjömanskap av skepparen. Fantastisk dag!


De inte särskilt vildsinta rugbyfansen från Burnley

Matchen då, undrar ni. Resan till Brentwood? Jodå. Också en stor upplevelse, först med utdelning av våra T-shirts till prominenta personer utanför bussen vid Wheatsheaf Park. Till och med vår Angie kom, fastän hon inte hört till klubben på ett par år. Många som är lite snyggare än vanligt i Staines nu, i våra tröjor. Kul att få följa med spelare och stab i bussen och före matchen kunde vi konstatera att Brentwood var en lika nedgången förort som Staines, kanske ännu värre J.


Rising Sun fick ett besök före matchen

En bra match fick vi se. Jämn och med ett rungande ribbskott för bortalaget vid ställningen 1-1 och 20 min kvar. Tyvärr satte hemmalaget 2-1 strax efteråt och gjorde sedan två till på övertid när våra killar skickats upp i deras straffområde.
En liten besvikelse hos oss alla förstås, men tagen med den fattning som träning på området ger.

Vi hade ju ett par extra dagar denna gång och vi kunde promenera tur och retur efter floden till Laleham och Three Horseshoes för lunch på måndagen och känna att det var ett dagsverke.

Vi tänkte i alla fall hinna med ett kort adjöbesök på Bells på kvällen, men som så ofta spräcker slumpen goda föresatser. Några av er har träffat skådisen Ben Chaplin som är från trakten och även han var mycket glad att se oss (och presidentens Liverpooljacka). Blev alltså lite längre, men framför allt roligare än vi trott. 

Archie, den store skotten som brukade ha terriern Scruff i släptåg, hade sorgligt nog gått bort efter att ha smittats med covid-19. Han var mycket saknad och eftersom begravningen inte kunde samla fler än sex personer i kyrkan, hade ett begravningståg i stället gått igenom Staines Village. Säckpipor i täten och täta led på sidorna hade gjort det hela till en fantastisk ”send-off”, berättades det.

Hört på High Street: Nej men är ni i stan? (fast på engelska). Vi fick lite skamset erkänna att det var vi ju. Hon som hojtade var nämligen receptionisten på Thames Lodge, vår Ana Maria. Det är ju Premier Inn som gäller för oss numera, inte bara för den stora prisskillnaden utan också för Thames Lodge faktiskt gått ner sig lite. Nå, hon förlät oss, även om hon var ”jealous”, som hon sa.

Det kändes mer än någonsin att ”…they´re always glad you came” Se till att få uppleva den känslan i vår, när nästa resa går.

Vid pennan: Göran S, bakom kameran: Göran R

 

Copyright(c) 2021 Swedish Massive. All rights reserved.
info@swedishmassive.se