Å-mål

Så har då Swedish Massive varit ute och rest igen. Den här gången flög vi till Åmål. I alla fall påstod Stiko Pers tvåårige pojk Pelle, att det var dit pappa skulle. Nå, på något vis hamnade vi lik förbannat i Staines, som Ronny Eriksson kunde ha uttryckt det.

Det tycks vara alldeles omöjligt att få till engelskt väder vid våra besök. PG, som ju är vår störste anhängare av dimma och duggregn, stannade hemma när han såg vartåt det lutade, så vi var fyra man (aj då, ”man” kanske en inte får skriva) som i solskenet på Wheatsheaf Park först fick dela ut Man Of The Match-flaskan till Lewis Driver, som hade röstats fram som föregående omgångs bäste spelare och sedan fick njuta av en minst sagt rättvis seger över Lowestoft Town. Visserligen började matchen, likt den vid vårt besök i premiäromgången, med ett mål i baken nästan innan vi satt oss, men efter det fanns bara ett lag på planen. Tränarens son Cash Hippolyte satte de två sista baljorna och fastställde slutresultatet till 3-1, något som motståndarna ska vara tacksammast över.

Matchförberedelserna började annars som brukligt på W&P med lunch och möte med Dave Quin. Även Becky, den tidigare värdinnan fanns där, enligt utsago bara för att träffa oss. Parkeringsvakten på arenan kände igen oss när vi kom och sedan var det glada återseenden på många händer. Vi sponsrade matchbollen och hänvisades till VIP-stolarna hos the Boons och de andra i klubbledningen. Tyvärr var publiksiffran bara 200 personer, men Per och Håkan hade aktivt bidragit till den, genom bra värvningsarbete på The Bells kvällen före. Allra roligast var kanske att flera av spelarna, däribland ”vår” spelare Max Worsfold, kom och hejade i baren efter matchen. En halvsida om Swedish Massive och en hälsning på svenska fanns för övrigt i matchprogrammet. Vi börjar misstänka att de gillar oss.

Det här var föreningens artonde resa och under de tidigare sjutton har vi gått och sneglat på The Swan, hotell, pub och restaurang på andra sidan älven från vårt hotell sett. Nu var det dags att testa köket där med en Sunday lunch och maten stod sig bra jämfört med andra pubar i den något dyrare prisklassen. Utemiljön på terrassen vid floden, i det fortsatt irriterande vackra vädret, var förstås klart över medel.

The George, som fick förse oss med frukostar lördag och söndag, är ju den lite stökigare puben på kvällstid. Följande (ungefärliga men helt autentiska) konversation kom alltså till lite högröstat, med anledning av att Håkan och Per inte är så förtjusta i den engelska alen, utan föredrar lager: -Nu måste vi få lite snurr på det här. Har dom nån kul lager? -Nej, men dom har julöl!