Ja, må han leva…

Om gratulationerna varit lika stora på Wheatsheaf Park, som på the Bells, hade denna resa varit helt perfekt. Men lika lågt som slipsar och huvuden hängde efter förlusten med 1-4 mot Leiston, lika högt strävade stämningen på puben, när Röda arméns kör (kan ha varit Swedish Massives nio basar, men kraften var densamma) framförde ”Ja, må han leva” som en hyllning till femtioåringen Brendon. Denne vänlige man, som tagit ut ganska många av oss på båtturer på Themsen, hade dessutom den goda smaken att begära da capo. En dalahäst med ”Brendon 50” på bringan, har också numera en plats på spiselkransen, ute på Church Island.

Eftersom det här var vår nittonde resa, har så klart vissa rutiner, eller goda vanor om man så vill, utkristalliserat sig. Buss 8 från Heathrow till hotellet. Rask marsch till The George. Middag på The Bells i sextiden och sedan de glada återseendenas tid. Dagen efter besöks marknaden på huvudgatan innan det är dags för promenaden längs floden upp till The W&P. Träff med Dave Quin och faktiskt även förra bossen på stället, Becky, som tagit sig dit bara för vår skull. Match på ”parken”, vilken icke kommer att beröras vidare i denna krönika. Dock kan nämnas att vi delade ut föregående matchs pris till bäste spelare. Eftersom Wadah är muslim, var det en ask choklad i stället för det sedvanliga bubblet. På kvällen Bells igen, men denna gång inte för småprat utan för ett hejdundrande party till Brendons ära. Söndagen ägnades som sig bör åt kontemplation och dessutom en Sunday lunch på The Swan.

Många var vi alltså denna gång och lite svårare än vanligt att överblicka för er ansvarskännande president. Ett antal små episoder kan ändå vara värda att nämna.

En medlem (dock icke presidenten) reste dit med praktiskt taget tom väska. Klädshopping stod på programmet, efter en viktminskning på 13 kilo! Håll i!

Två av våra mera andligt inriktade vänner berättade hänfört om sitt möte med soldater ur Salvation Army. Dels om den 79-årige före detta 60-talsspelaren i Southampton (i armén redan då) och kanske ännu mera hänfört om hans två yngre kvinnliga kollegor. Det var naturligtvis deras stora fotbollsintresse som bedårade.

En yrkesman i våra led började, på begäran, redan på Arlanda att tala om vilka klockor folk hade. En höjdpunkt kom senare på The Bells, när en klocka presenterades så här av sin ägare: ”Den fick jag när jag köpte min Bentley. Den är nr 17 i en serie på hundra.” Jo, jo.

Vid lunchen på The Swan dök Phil upp med sin Morris Cowley 1928 och bjöd några av oss på en åktur. Inte bara Borlänge har trevligt folk.

Nu hoppas vi bara att Staines Town FC tar sig till playoff-kval i alla fall, så att vår tjugonde resa i höst i bästa fall går till en match i en högre serie. Ja, vad fan. Vi åker så klart ändå. Och ännu fler ska vi vara då!